Coast Salish-folket i nordvästra Stillahavsområdet hade en intressant tradition i tusentals år. De klippte regelbundet fluffiga vita hundar för att få fram ull, som sedan vävdes till andligt betydelsefulla filtar och ceremoniella kläder. Dessa ulliga hundar – som liknar dagens samojeder – var mer än bara husdjur.
Coast Salish betraktade dem snarare som nära släktingar, jämställda med människor, och såg dem som bärare av visdom. De kvinnor som huvudsakligen ansvarade för hundarna ansågs vara förmögna och ha hög social status. Hundarna fick en diet bestående av lax och andra havslevande djur, och de fick inte para sig med byhundar. I slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet hade dock de ulliga hundarna blivit utrotade.
En ko försöker bryta sig ut ur ett slakteri. Tacka Gud för vad som händer härnäst
Annons
Historien om de ulliga hundarna
I icke-inhemska kretsar har man länge trott att Coast Salish-folket frivilligt övergav sina älskade ullhundar på grund av tillgången på fabrikstillverkade filtar som förts med av amerikanska och kanadensiska nybyggare. Men pälsen från en specifik ullhund – som har ingått i Smithsonian’s National Museum of Natural History’s samling sedan före inbördeskriget – ger nu insikter som kan ge en mer sanningsenlig bild.
Den 14 december 2023 publicerades en artikel i tidskriften Science, som en kombinerad insats av både Smithsonian- och icke-Smithsonian-forskare. Några medlemmar av Salish-samhället var också involverade. Genom att harmonisera ursprungsbefolkningens förfäder och muntliga berättelser med sofistikerade vetenskapliga metoder – inklusive genomisk analys – lyckades författarna validera att den ullhåriga hunden har funnits i minst 5 000 år.
Före denna studie misstänktes djurrester som hittats i Salish-territorier vara från ulliga hundar. Denna forskning ger dock ett slutgiltigt bevis för att dessa djur verkligen har funnits i regionen under tusentals år.
Michael Pavel, en äldre man från Skokomish/Twana Coast Salish-samhället i delstaten Washington och som bidragit till studien, sa: ”Det visste vi.” Han fortsatte: ”Vi visste vad vi gav den för mat, vi visste hur den sköttes, vi visste att den var unik, och många av de vetenskapliga resultaten bekräftade detta.”
Hur en hund vid namn ”Mutton” startade en vetenskaplig undersökning av salishtraditioner
(Foto: Tomino Contofalsky / 500px | Getty Images)
Coast Salish-folket i nordvästra Stillahavsområdet hade en intressant tradition i tusentals år. De klippte regelbundet fluffiga vita hundar för att få fram ull, som sedan vävdes till andligt betydelsefulla filtar och ceremoniella kläder. Dessa ulliga hundar – som liknar dagens samojeder – var mer än bara husdjur.
Coast Salish betraktade dem snarare som nära släktingar, jämställda med människor, och såg dem som bärare av visdom. De kvinnor som huvudsakligen ansvarade för hundarna ansågs vara förmögna och ha hög social status. Hundarna fick en diet bestående av lax och andra havslevande djur, och de fick inte para sig med byhundar. I slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet hade dock de ulliga hundarna blivit utrotade.
En ko försöker bryta sig ut ur ett slakteri. Tacka Gud för vad som händer härnäst
Annons
Historien om de ulliga hundarna
I icke-inhemska kretsar har man länge trott att Coast Salish-folket frivilligt övergav sina älskade ullhundar på grund av tillgången på fabrikstillverkade filtar som förts med av amerikanska och kanadensiska nybyggare. Men pälsen från en specifik ullhund – som har ingått i Smithsonian’s National Museum of Natural History’s samling sedan före inbördeskriget – ger nu insikter som kan ge en mer sanningsenlig bild.
Den 14 december 2023 publicerades en artikel i tidskriften Science, som en kombinerad insats av både Smithsonian- och icke-Smithsonian-forskare. Några medlemmar av Salish-samhället var också involverade. Genom att harmonisera ursprungsbefolkningens förfäder och muntliga berättelser med sofistikerade vetenskapliga metoder – inklusive genomisk analys – lyckades författarna validera att den ullhåriga hunden har funnits i minst 5 000 år.
Före denna studie misstänktes djurrester som hittats i Salish-territorier vara från ulliga hundar. Denna forskning ger dock ett slutgiltigt bevis för att dessa djur verkligen har funnits i regionen under tusentals år.
Michael Pavel, en äldre man från Skokomish/Twana Coast Salish-samhället i delstaten Washington och som bidragit till studien, sa: ”Det visste vi.” Han fortsatte: ”Vi visste vad vi gav den för mat, vi visste hur den sköttes, vi visste att den var unik, och många av de vetenskapliga resultaten bekräftade detta.”
Hur en hund vid namn ”Mutton” startade en vetenskaplig undersökning av salishtraditioner
(Foto: Tomino Contofalsky / 500px | Getty Images)
Forskningen hade potentiellt aldrig kunnat äga rum utan en valp som heter Mutton. Audrey Lin – en evolutionär molekylärbiolog – upptäckte en unik hundras när hon scrollade på X (tidigare känt som Twitter) under covid-19-krisen. Hon hittade en artikel i tidningen Hakai om det traditionella bandet mellan Salish-folket och den ullhåriga hunden.
Även om Lin hade ett stort intresse för hundars evolution var hon inte bekant med just den här rasen. Hon erkänner att hon fascinerades av berättelsen om Salish-kvinnorna som färdades genom kustvattnen i sina kanoter, åtföljda av sina älskade, trogna hundar.
I artikeln diskuterades Smithsonians innehav av vad som skulle kunna vara den enda existerande ulliga hundpälsen. Pälsen tillhörde en hund vid namn Mutton, känd för sin förkärlek för att jaga får. Muttons ägare – en hobbyetnolog och naturforskare vid namn George Gibbs – skickade pälsen till institutionen 1859. Gibbs – som intresserade sig för ursprungsbefolkningens kulturer medan han arbetade med den nordvästra gränsundersökningen – fick förmodligen Mutton som gåva.
I början av 2000-talet hade Muttons päls undersökts för att fastställa om den innehöll ullhårsfibrer i ett försök att validera vissa textilsamlingar inom olika museer. Lin var dock intresserad av att gräva djupare i den ullhåriga hundens härstamning. Därför bestämde hon sig för att ta fram en omfattande genomisk profil.
”Jag blev mycket förvånad över att det inte hade publicerats något genetiskt arbete om Mutton”, säger hon. Hon var särskilt intresserad av att fastställa om Mutton var en prekolonial hund – en hund som fanns i Nordamerika innan kolonisatörerna anlände.
Kolonialismens inflytande på utrotningen av ullhundar
I början av 1900-talet hade den ullhåriga hunden och kustsalishernas vävmetoder nästan utrotats. Den rådande teorin utanför ursprungsbefolkningarnas samhällen var att kustsalischerna slutade föda upp och klippa dessa hundar. Detta berodde på att de fick tillgång till billigare fibrer och filtar.
Coast Salish-samhället berättar dock en annan historia. De tillskriver utrotningen av den ulliga hunden de medvetna insatserna från europeiska missionärer och myndigheter som försökte förstöra allt som var kopplat till ursprungsbefolkningens tro och kulturella sedvänjor. De trodde att plagg som pannband, bärremmar, dräkter och andra ceremoniella klädesplagg tillverkade av ullhundsfibrer var utrustade med andliga egenskaper.
Coast Salish-folket i nordvästra Stillahavsområdet hade en intressant tradition i tusentals år. De klippte regelbundet fluffiga vita hundar för att få fram ull, som sedan vävdes till andligt betydelsefulla filtar och ceremoniella kläder. Dessa ulliga hundar – som liknar dagens samojeder – var mer än bara husdjur.
Coast Salish betraktade dem snarare som nära släktingar, jämställda med människor, och såg dem som bärare av visdom. De kvinnor som huvudsakligen ansvarade för hundarna ansågs vara förmögna och ha hög social status. Hundarna fick en diet bestående av lax och andra havslevande djur, och de fick inte para sig med byhundar. I slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet hade dock de ulliga hundarna blivit utrotade.
