Perifer glaskroppsdegeneration (PVD) är ett okulärt tillstånd hos hundar som påverkar glaskroppen i ögat. Hos friska hundar har glaskroppen en stabil, gelliknande konsistens som hjälper till att bibehålla ögats form och ger ljuset en tydlig väg till näthinnan. Men när PVD uppstår kan glaskroppens gel börja bli flytande eller krympa. Detta kan leda till att det bildas fickor eller utrymmen i glaskroppen, så kallad syneres. I vissa fall kan glaskroppens struktur också lossna från näthinnan – ett tillstånd som kallas posterior glaskroppsavlossning.
Här är vad du bör veta om symtom, orsaker och behandlingar för sjukdomen hos hundar.
Symtom på perifer glaskroppsdegeneration (PVD) hos hundar
(Fotokredit: tapanuth | Getty Images)
Ett av de vanligaste symptomen på perifer glaskroppsdegeneration är förekomsten av floaters i hundens synfält. Dessa floaters ser ut som små, mörka fläckar eller trådar som rör sig över synfältet och orsakas av små klumpar av celler eller skräp i glaskroppens gel. Även om detta kanske inte är direkt observerbart kan det leda till förändringar i hur hunden interagerar med sin omgivning. Andra tecken på PVD är bland annat
- Försämrad syn
- Obehagskänsla i ögat
- Förändringar i ögats utseende
- Huvudet lutar eller skakar
- Motvilja mot att gå i trappor eller hoppa
- Ögonrodnad eller irritation
- Ökad klumpighet
- Frekvent kisande eller blinkande
- Känslighet för starkt ljus
- Ökad tårproduktion
Vissa fall av PVD hos hundar kan vara asymtomatiska och upptäcks endast vid rutinmässiga ögonundersökningar. Detta beror på att märkbara symtom kanske inte uppträder förrän tillståndet utvecklas till ett senare stadium.
Orsaker till perifer glaskroppsdegeneration (PVD) hos hundar
Perifer glaskroppsdegeneration hos hundar är främst förknippad med den naturliga åldringsprocessen. När hunden åldras kan det gelliknande glaskroppshumöret brytas ned och bli mer flytande. Denna degeneration är vanligare hos äldre hundar och anses vara en normal del av åldrandeprocessen. Med tiden kan glaskroppen dras bort från näthinnan, vilket leder till PVD.
Genetiska faktorer kan också spela en roll, eftersom vissa raser – som borderterrier, pudel, engelsk springer spaniel och shih tzus – är mer benägna att utveckla ögonrelaterade sjukdomar, inklusive PVD. I dessa fall kan ärftliga komponenter påskynda degenerationen av glaskroppen.
Perifer glaskroppsdegeneration (PVD) är ett okulärt tillstånd hos hundar som påverkar glaskroppen i ögat. Hos friska hundar har glaskroppen en stabil, gelliknande konsistens som hjälper till att bibehålla ögats form och ger ljuset en tydlig väg till näthinnan. Men när PVD uppstår kan glaskroppens gel börja bli flytande eller krympa. Detta kan leda till att det bildas fickor eller utrymmen i glaskroppen, så kallad syneres. I vissa fall kan glaskroppens struktur också lossna från näthinnan – ett tillstånd som kallas posterior glaskroppsavlossning.
Här är vad du bör veta om symtom, orsaker och behandlingar för sjukdomen hos hundar.
Symtom på perifer glaskroppsdegeneration (PVD) hos hundar
(Fotokredit: tapanuth | Getty Images)
Ett av de vanligaste symptomen på perifer glaskroppsdegeneration är förekomsten av floaters i hundens synfält. Dessa floaters ser ut som små, mörka fläckar eller trådar som rör sig över synfältet och orsakas av små klumpar av celler eller skräp i glaskroppens gel. Även om detta kanske inte är direkt observerbart kan det leda till förändringar i hur hunden interagerar med sin omgivning. Andra tecken på PVD är bland annat
Försämrad syn
